Välj en sida

Vad menas med ”samverkan”?

Med samverkan menar vi det högskolor och universitet är skyldiga att göra enligt Högskolelagen: ”samverka med det omgivande samhället ” (1 kap 2 §). Själva lagtexten om samverkan är mycket kortfattad. För att tolka vad den innebär behöver vi ta hjälp av andra delar av lagen och propositioner som skrevs i anslutning till att lagen infördes. Då ser vi bland annat att lärosätena ska möjliggöra för forskare att intergrera samverkan i sin forskning och undervisning – med alla delar av samhället – ooch och att samverkan handlar om ett ömsesidigt utbyte… 

 

Ömsesidigt utbyte

Läser vi hela paragrafen om högskolans grunduppgift (1 kap 2 §) är det tydligt att den består av tre deluppgifter, nämligen att

  1. ”samverka med det omgivande samhället”
  2. ”informera om högskolornas verksamhet”
  3. ”verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta”

De två första deluppgifterna, som infördes 1997, är formulerade som tillvägagångssätt (att ”samverka” och ”informera”), medan den tredje deluppgiften, som infördes 2009, är formulerad som ett mål (att ”verka för att resultat kommer till nytta”). Lagtexten är inte formulerad så att tillvägagångssätten och målet är kopplade till varandra.

Lagen verkar således innebära

  • att det är olika saker att samverka med samhället respektive informera samhället
  • att högskolan ska ägna sig åt båda saker och
  • att man förutom detta ska se till att forskningsresultat kommer till nytta i samhället (vilket kan ske bl.a. med de två nämnda tillvägagångssätten).

Frågan är då vad som skiljer tillvägagångssätten ”samverka” och ”informera”. I propositionerna och utredningarna i anslutningen till lagändringen 1997 framgår det att tillvägagångssättet ”samverka” var nytt, och att det nya med ”samverkan” – i förhållande till ”informera” – var önskan om ett ömsesidigt utbyte.

Den utredning som föreslog att samverkan skulle skrivas in i högskolelagen framhöll till exempel att ”ordet samverkan markerar att det är fråga om ett flöde av kompetens, personer och resultat i båda riktningarna” och att det är en påminnelse om att ”ett samspel mellan högskolan och det omgivande samhället är en förutsättning för att högskolans utbildning och forskning skall kunna hålla en hög kvalitet” (SOU 1996:70, sid 181, vår kursiv).

I forskningspropositionen efter lagändringen, förtydligades det att samverkan handlar om ”möjligheter till en ömsesidig kunskapsbildning som annars inte skulle komma till stånd” (prop. 1998/99:94, sid 34, vår kursiv) och att högskolan ska bedriva utbildning och forskning så att den ”tillsammans med det omgivande samhället gemensamt utvecklar kunskaper och former för att dra nytta av forskningen” (prop. 1998/99:94, sid 34, vår kursiv).

Högskolelagen 1 kapitel 2 §

Staten ska som huvudman anordna högskolor för utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och forskning och konstnärlig forskning samt utvecklingsarbete.

I högskolornas uppgift ska det ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.

Vad som i fortsättningen sägs om forskning avser även konstnärlig forskning, om inte något annat anges särskilt.

2. Alla delar av samhället

I paragrafen om samverkan med och nyttan till samhället står det ingenting om vad detta har för yttersta mål. I första stycket i 1 kap § 5 framgår det däremot vad högskolan ska främja i sin verksamhet, nämligen en ”hållbar utveckling” som innebär  

  • en hälsosam och god miljö
  • ekonomisk och social välfärd och rättvisa.

Det handlar med andra ord om en ganska bred samhällsnytta. Propositioner åren efter införandet av samverkansuppdraget betonade också bredden i den samhällsnytta som samverkan ska bidra till. Det handlar om allt från demokratiutveckling och social och ekonomisk utveckling till att sprida ett vetenskapligt förhållningssätt och humanistiska samhällsideal och stärka samhällets rationalitet.

Det betonades dessutom att högskolan ska samverka ”med hela det omgivande samhället”, det vill säga samverka med ”kommuner, landsting, myndigheter, organisationer, allmänhet, och inte bara företag och näringsliv” (prop. 1998/99:94, sid 34).

Högskolelagen 1 kapitel 5 §

Högskolorna skall i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa.

[…]

 

3. En integrerad uppgift

Högskolagen markerar att det ingår i högskolans grunduppgift att samverka, informera etc. För det första tas uppgiften upp redan i första kapitlets andra paragraf, där det slås fast vad högskolan ska ägna sig åt i grunden. För det andra står det att det ”i högskolornas uppgift ska det ingå att samverka […]” (vår kursiv).

Tolkningen att samverkan är en del av högskolans grunduppgift bekräftas av de propositioner som skrevs i anslutning till att lagen om samverkan infördes. I 1999 års forskningsproposition förtydligades det till exempel att samverkan ska användas vid ”fullgörande av uppgifterna utbildning och forskning” och inte vara ”en från undervisning och forskning skild verksamhet” utan ”vara en integrerad del av högskolans totala verksamhet” (prop. 1998/99:94, sid 33–34, vår kursiv).

Eftersom det är forskare som ska bedriva undervisningen och forskningen, är det alltså de enskilda forskarna som ytterst ska samverka med det omgivande samhället. Det är således ingenting som andra delar av högskolan kan göra. Lagen gäller emellertid inte de enskilda forskarnas skyldigheter, utan högskolans. En tolkning är att högskolan således är skyldig att möjliggöra det för forskare att integrera samverkan i sin forskning och undervisning, dvs. inte behöva samverka som en extra uppgift utöver att bedriva forskning och utbildning.

Frågan är då hur samverkan ska förhållas till lagen om forskningens frihet, i 1 kap § 6 (vilken infördes 1992). I forskningspropositionen efter att samverkansuppgiften infördes, markerades det att forskningsfriheten är ett skydd mot samhällsaktörers potentiellt hämmande egenintressen. Enligt propositionen ska forskningsfriheten till exempel hindra risken att forskningen styrs ”till att enbart ta fram, eller i varje fall enbart redovisa, ’lämpliga’ resultat” (prop. 1998/99:94, sid 10). Propositionen lyfter emellertid också fram att friheten innebär en frihet för den enskilda forskaren och att friheten därmed innebär att den enskilda forskaren har ett stort ansvar för högskolans grunduppgift. Det står till exempel att ”denna [forsknings]frihet innebär samtidigt att ett stort ansvar läggs på forskarna att verka för kvalitet och relevans i forskningen och för att resultaten kommer samhället till godo” (prop. 1998/99:94, sid 10).

Forskningens frihet handlar med andra ord om att garantera en balans mellan forskarnas och det omgivande samhällets perspektiv på samhällsnyttan. Samverkansuppgiften innebär att forskare ska försöka ta in sina samverkanspartners perspektiv, men eftersom samverkanspartnerna kan fokusera på sådant som endast gynnar deras egna intressen, finns forskningsfriheten till för att forskarna även ska värna om en samhällsnytta i ett bredare perspektiv.

Ett sätt att tolka ansvaret för samverkan är sammanfattningsvis att det å ena sidan är högskolans ansvar att möjliggöra det för forskare att samverka med samhället, dvs. att det inte är ett tvång för varje forskare att samverka med aktörer i samhället i all sin forskning, men att det å andra sidan är ett allmänt ansvar för forskare att försöka samverka för en ömsesidig nytta för forskningen/utbildningen och det omgivande samhället.

Högskolelagen 1 kapitel 6 §

För forskningen skall som allmänna principer gälla att

1. forskningsproblem får fritt väljas,


2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och


3. forskningsresultat får fritt publiceras.